Känner en sån otrolig börda på mig själv nu, fast jag inte alls borde ha det. Det är inte mitt fel, jag har inte förstört detta själv. Men ändå är det förstört, klart man klandrar sig själv då. Jag hade kunnat göra allt i min makt för att ändra på situationen, jag kommer inte ge upp. Jag kommer inte bara släppa det, jag kämpar inom mig själv. Jag tänker inte försöka tvinga till mig saker, det ska komma naturligt. Och "allting har sin tid" , jo jag har märkt det.

Jag förstår inte hur detta kunde hända bara, trodde inte det. Bästa känslan på länge, och nu är det borta. Hur kan allting förändras på så kort tid.

Jag måste göra det bästa av situationen, jag kommer klara det jag vet. Samtidigt som..ja, som jag kämpar inom mig.

Något helt underbart, you've destoyed it.


Jag hade lovat mig själv och.. men jag var bara tvungen att skriva av mig.